Spöken

Spöken må finnas eller inte finnas, det låter jag vara osagt. Men att ta hänsyn till tron på spöken när man ska sätta ihop ett schema, det… ja Det.

Vår personal vill inte lämna någon eller några att ensamma gå hem på kvällen. Inte för att de är rädda att de ska utsättas för någon form av brott. Nej, det har att göra med spökena.

I västvärlden kallar vi det rädsla för mörker, något som de flesta har som barn men som brukar gå över med tiden. Ja, nu så går det väl inte bara över utan vi tvingar oss att överkomma rädslan för det okända, för det området dit vår syn inte sträcker sig på kvällen, bara fantasin.

Svårt på en ö med där elen för det mesta fungerar men gatubelysning lyser med sin frånvaro.

Ett enklare språk

Här på Gili Meno så pratar jag inte helt oväntat mer engelska än i Sverige. Engelskan har dock en förmåga att förenklas på platser som denna. Dels så är många av lokalarna dåliga på engelska, men det finns gott om undantag. Dels så är Indonesiska språket enklare uppbyggt än många andra språk, det saknar många av de böjningar av ord vi är vana vid.

Detta påverkar min engelska genom att jag mer och mer börjar prata som de lokala invånarna. T.ex. så sa jag under gårdagen att något skulle vara ”more easy” istället för ”easier”. Och idag när jag förklarade för en av snickarna att jag vill veta i tid när saker tar slut förklarade jag det som att ”next time tell me yesterday”.

Att prata med gäster från icke engelskspråkiga länder gör det inte heller bättre så jag får se till att öva mer med britter, amerikaner och australiensare.